Blev andrade planer igar. Han som vi skulle ga o kolla pa vart slutsalt. Sa istallet bagav vi oss till Bondai o kollade pa ett annat band som korde covers. De vart inte helt tokigt. Fick tre drinkbiljetter av basisten, sa jag vart inte helt missnojd.

Kom i kontakt med tva tjejer. En som inte bor sa langt ifran mig, hon ar tydligen polis.  Vi sa att vi skulle forsoka ta en caffe en dag.

Den andra var tydligen trummisen i bandets tjej. Hon satt dar helt sjalv, sa jag sa till henne att komma och satta sig med oss i stallet, aven hon mycket trevlig. Vi kom fram till att vi typ var sjalsfrandar hahaha

 

Bada blir 25 ar i ar

Bada ar tillsammans med en trummis

Badas trummisar ar mindre/smalare an oss (sa vi kanner oss lite feta ibland haha) men de ar bada rackarns starka, sa det jamnar ut det.

Badas trummisar ar lika langa som oss, sa vill vi ha pa oss hogklackade en dag sa far vi sta ut med att dom e kortare.

Bade jag och hon var overens om att, sant har stort en innan, man vill ha en stor o lang beskyddare. Men vi bada var overens om att for forsta gangen i vara liv spelar det ingen som helst roll. For att vara trummisar ar de mest fantastiska som vandrar runt pa denna jord. Och det maste ju vara nagot speciellt om en san sak, som varit sa himla viktig forr, helt plottsligt inte spelar ngn som helst roll.

 

Aaaa ar typ sa dar tontigt lojligt kar..

Kan kanna att det var javligt onodigt att ga a kara ner sig precis innan man skulle aka ivag...men vad ska man gora, det gick lixom inte att bara skaka av skjortan sa att sag o bara dra..

Men nar nagon verkligen far en att vaga vara som man ar utan att skammas, vara sjukt avslappnad, fa en att skratta, kanna lugn, kanna sig speciel och vacker. Nagon som gillar mig, for att jag ar jag...

Kanner man sa, sa kan man inte bara aka ivag...

Men det gjorde jag..

Biljetten var bokad, jag sag fram emot att aka. Jag behovde/behover det har. Annars skulle jag aldrig vaga lamna Ullared..Och det hade varit tragiskt!!

 

Jag gillar tryggt.

Ha ett jobb, inkomst, boende, vardag, rutiner,vet vad jag har for tillgangar/utgifter osv osv...

 

Just nu har jag ingenting av det, jo jag har boende.

 

Jag blir javligt stressad nar jag inte vet, nar saker inte ar uppstyrt, inget planerat, inga rutiner...jag ar en rutinmanniska. Fast jag samtidigt alskar impuls saker. Fast nar jag ar hemma, brukar jag anda tanka innan jag gor sakerna..eller hur man ska saga.

 

Har lever jag livet, jag lever ju i en dromvarld just nu, skiter i att planera hur jag kommer hem, det loser sig, i det varsta skulle val va att ta en taxi. Halla! Tar dagen som den kommer, inga planer, inga masten, bara traffar spannande manniskor, gor sjuka saker, jag menar. lifta, aka taxi med framlingar, hamna pa en kisskonsert..osv osv.

Ok jag lovar! jag ska inte lifta igen, det ar tydligen valdigt farligt har...

 

Jag har kul har, jag saknar mina vanner och min  kille sa in i norden.

Men for mig sjalv, jag behover det har. Jag vill inte sitta nagonstans nar jag bli gamal och angra att jag inte gjorde ditten o datten och kanske sitter dar med hus o bil o skrikande ungjavlar. va vet jag,

 

Men som sagt, mina vanner vet jag finns kvar nar jag kommer hem.

Ha ett distansforhallande, ar ju sa dar kul.

Jag hoppas bara att han orkar vanta pa mig...

 

Sjukt jobbigt...Jag vill ju gora detta, men jag vill ju inte heller eventuellt mista min dromkille..

grubbel grubbel..

 

men nej ni behover inte oroa er, jag kommer inte aka hem i morgon, inte nasta manad heller.

Jag kommer aka hem nar jag kanner att jag har upplevt det jag vill uppleva.

 

Men arligt, jag kommer nog aka hem tidigare an tankt, skulle det vara sa landar det ju massa flygplan har varje dag...

Men jag maste kanna mig klar...

 

Kan lata forvirrande detta, oj oj oj valkommen in i mitt huvud.

Ar det meningen att vi ska va vi sa blir det sa. Jag tanker gora allt (forrutom att aka hem i morgon) for att se till att det forblir vi.

 

Detta, att aka hit ar bland det basta jag gjort, samtidigt som det ar sjukt jobbigt att vara sa langt ifran han. Men for varje dag som gar, blir mina kanslor starkare och starkare..och det ar ju bra :)

Karlek ar bara skit och ivagen, men samtidigt det basta och vackraste som finns!

 

Ni sitter sakert dar hemma och laser nu och tycker att jag ar riktigt dum i huvudet, men jag har aldrig varit sa har kar, och han fragade mig en dag om jag, nar jag kommer hem vill borja bygga en framtid ihop med han. Hur fint ar inte det? Jag blir sa lycklig i hela kroppen vanrje gang jag tanker pa dom orden. Och Jaaaaaaa det vill jag, ser sjukt mycket fram emot att se vad som gor honom sjukt lycklig gor honom ledsen, se vad for daliga sidor han har, fantastsika sidor som jag inte har upptackt an, styrkor, svagheter...allt...jag langtar...men jag far langta ett tag till...

 

 

OCH BTW

 

Till och med Sydney ar for litet!

Matt, min beer pong partner, smsade mig igar och fragade om jag kande en svensk tjej som heter Laura, och bor i narheten av mig (har)

 

Man bara ehhhh , ja,  vada kanner du henne eller?

 

Na, inte han, men hans kompis gar i samma klass som henne..och de kom fram till att de kande varsin svensk tjej, och kom fram till att Laura hade pratat om en Anna, de fragar henne om jag har massa tatuerinar. Och Bang!

 

Jag lar kanna en tjej fran sverige, via FB, sen lar jag kanna en kille, som kanner en som kanner henne....Alltsa varlden AR forliten, kan jag tycka!!

 

 

 

Sadar da ja, har val jag varit tillrackligt privat...men sa ar det, jag vill bara skrika ut till hela varlden och beratta att jag har fan antligen hittat den basta killen...vill spendera varje sekund med han...och da aker jag...

Men samtidigt, lyckas vi overleva detta...vad kommer vi inte lyckas overleva da?